Fotens tjänare

Vår fotbeklädnad - skorna - har en mycket intressant historia. Visste ni att man funnit i Egypten över 3.000 år gamla väl bevarade sandaler?
 
Har ni tänkt på vilket oerhört arbete ett par fötter dagligen uträttar för en människa, och hur lite hänsyn de flesta tar till dessa sina »undersåtar»? Där sitter de anspråkslösa arbetsamma små tårna innestängda och hopklämda på onaturligt sätt och den stackars hälen skruvas i höjden, så att människan - åtminstone kvinnan - från att ha varit platigrad är på väg att bli digitigrad, dvs. utvecklas till tågångare.
 
Hos naturfolken, Boin aldrig burit något tryckande hölje, är fötterna fortfarande en rörlig mekanism. Tårna är »fotfingrar» och hela foten skön i ordets bemärkelse. En söderhavsbo plockar upp de minsta föremål med tårna och de gamla laoskungarnas musikanter vände notbladen med fotfingrarna. Men hos nutidens människor har fötterna blivit fula, förkrymta och klumpiga av hänsyn till modet. Ty en gång i tidernas morgon hittade människan på att linda fötterna med skinnremsor eller bast, men detta var av praktiska skäl. Människan fick skaffa sig trampdynor på konstlad väg som skydd mot steniga vägar, taggiga växter, brännande sol och isande snö.
 
Den första fotbeklädnaden - sandalen - var en bit läder eller trä, som bands vid foten och finns ännu kvar på många håll på jorden, främst i tropikerna, där människan måste skydda fotsulan.
 
Samojedsko Skon är sydd av ogarvad hud, där håren sitter kvar på sulan. Detta har sitt speciella ändamål. Man står nämligen säkrare i snö med sådana skor än om det varit vanliga sulor. Dessutom varmare.
Av de många egendomliga ting man funnit i Tutanchamons grav finns ett par mycket väl bevarade sandaler där broderiernas färger ännu idag är helt fräscha, som hade kungen nyss tagit dem av sig. Och ändå är dessa bortåt 3.300 år gamla! Det är omöjligt att konstatera hur länge kineserna använt sandaler, men den enkla praktiska sandalen av strå som genomsnittskinesen ännu bär har förändrats mycket lite under årtusenden. Likaså har japanens träsandal hållit sig genom tiderna. Japan är i detta fall ett egendomligt land, ty träsandalen är likadan för hög som låg, rik eller fattig. Visserligen kan den vara gjord av bättre eller sämre trä, vara polerad eller lackerad, men i stort sett är den lika.
 
I de flesta europeiska länder har sandalen för århundraden sedan avlösts av lågskon, som helt enkelt uppstått därigenom att lädret eller spalten dragits alltmer upp över foten tills man kunde sy ihop den. Senare växte skon i höjd, täckte mer och mer benet och blev till känga. Men en riktig sko eller känga med klack och hålfot, samt höger och vänsterkänga är en betydligt nyare uppfinning än de flesta föreställer sig! Förr i världen kunde vilken sko som helst passa vilken fot som helst! Först under 1400-talet började man göra skor avpassade för vänster och höger.
 
Nu började modet spela en stor roll, och skofabrikanterna kastade sig med största iver över de hittills obekanta skorna och lät fantasin spela. 
Skomakaren blev med ens en betydande man och yrkesutövarna försökte på alla sätt överflyga varandra. Klackarna blev högre och högre och man målade dem gärna röda. Skorna fick spännen som även de växlade i storlek, ja, en period täckte de nästan hela skon, och bland adeln, som på den tiden hade ensamrätt att bära silkesstrumpor, utvecklades en lyx och rikedom i spännen, som verkade utmanande på de andra stånden. Skorna blev längre och längre, vid en tid var de så långa, att det blev ett omtyckt skämt att spika fast druckna snabelskobärare vid golvet, tills de sovit ruset av sig. Till slut blev skospetsarna så långa, att de måste bindas fast vid knäna, men slutligen blev det förbjudet i lag att vistas på öppen gata i dessa snabelskor.
 
Albanesiska snabelskor Albanernas röda snabelskor med de stora pompongerna är männens vanliga fotbeklädnad. Förekommer även i Grekland och i stora delar av Balakan. Ju större pompongen är, desto förnämare anses skons bärare.
Efter detta mode blev skospetsarna plötsligt breda och fyrkantiga, klackarna låga, spännena försvann, modet blev helt annorlunda.
 
Mest stabil blev kängan emedan adeln och dess riddare använde den som skydd för benen under ritt. Kängan blev en symbol för det maskulina, liksom skon för det feminina. Kängan kunde växla betydligt i höjd, och uppslagen, den s. k. »kragen», kunde vara låg — tidtals helt försvunnen -  för att ibland svälla ut så, att ägaren måste streta med benen som en trähäst för att kunna gå. Dessutom var uppslagen gömställe för diverse mindre föremål. Själva skaften var ömsom så smala, att de satt åt som en strumpa - eller så vida, att kängorna måste förses med avloppsrör, så att vattnet kunde rinna bort.
 
Till slut började skotillverkningen övergå till industri. Förr i världen tillverkade samme man hela kängan, men så småningom upptäckte man, att det gick mycket fortare om en man skar till lädret, en annan sydde ihop det och en tredje lade på sulor, osv. Det var första början till skoindustrin och när man sedan uppfann symaskinen - vilket gav upphov till en lång skomakarestrejk i England - var industrin ett faktum’.
Och idag är den moderna skofabriken ett under av teknik, som slungar ut skorna fortare än man kan räkna. Tidigare kunde en skomakare, förutsatt att han var rask och skicklig, göra ett par skor om dagen. Gällde det förnämligare beställning kunde det ta veckor för en skicklig mästare.
Vi behöver endast kasta en flyktig blick i våra skoaffärers skyltfönster för att förvånas över alla tänkbara modeller och fantasibetonade skapelser. Frånsett det mer eller mindre extrema skomodet finns det idag standardskor för var och en till överkomligt pris.
Kinas många miljoner använder ännu idag de vackra tjocksulade sammets-, siden- eller filtskorna och Indiens stora befolkning går ännu till största delen barfota - de förnämsta i tofflor. Afrikas och Amerikas tropikfolk har inte heller kommit över barfotastadiet.
Gamla tiders skor var lämpade för sina bärares olika klimat och anor.
 
Japanska träsandaler Vanligast är denna modell lackerad med vanligt röd japansk lack. Den främre klotsen är tjockare, vilket tyder på att den är avsedd för mjukare vägar eller landet.
Hur typiska är inte mockasinerna för ett folk, som färdas i öknen eller på steppen. Mockasinen är förresten ett av de bästa bevisen för, hur talande en fotbeklädnad kan vara. Vem minns inte vår ungdoms indianböcker, där den ena stammen kunde avgöra vilken stam som färdats fram tack vare mockasinernas spår i sanden!
 
S. Stenström
Ur Svensk Skotidningn nr 1 1958.