Förbundets historia 1901-2001

Sammanställt från gamla protokoll av Sandra Andersson

Här kan du läsa ett axplock från förbundets hundra år. Mycket har hänt under åren och självklart kan jag inte skriva om allt. Jag kan ha missat någon stor händelse och jag kan ha skrivit om någon liten, men jag hoppas att du ändå ska finna något intressant.

Vid 1900-talets början

”Skomakeriarbetarna hava, som deras rätt varit och i likhet med arbetare inom andra yrken, sammanslutit sig till en stark organisation. Såsom en följd av och för jämviktens upprätthållande borde även skomakarna på samma sätt som arbetsgivare inom andra yrken sammansluta sig, organiseras. Ett ypperligt tillfälle att rådgöra om denna, ej mindre för dem själva än för allmänheten högst viktiga fråga, vars uppskjutande torde medföra allt större olägenheter, erbjudes vid den stora utställningen i Gävle i sommar.” Så löd en del i kallelsen som Gävle skomakarmästarförening med ordförande August Ericsson i spetsen, skickade ut till alla landets skomakare 1901.

I dessa rader kan vi klart se att syftet med mötet var att bilda en ren yrkesorganisation, som hade till uppgift att ta tillvara medlemmarnas intressen och att värna om yrket.

Deltagare

Till mötet den 15 juni 1901 på Gävle Stadshus kom trettiosex skomakare och lade grunden till Sveriges Skomakarmästarförbund. Föreningen fick namnet Centralstyrelsen för Sveriges Sko-makeriidkareföreningar. Interimsstyrelsen som valdes fick i uppdrag att verka för sammanslutning av yrkesmännen, utarbeta stadgeförslag och att förbereda ett möte till januari 1902. Interimsstyrelsen skickade information till 1200 oorganiserade skomakare runt om i landet för att förklara betydelsen av organisationens fortsatta urveckling. Skrev stadgeförslag och arbetade på så som endast sanna pionjärer kan.

Tyvärr gav allt deras arbete inte utdelning på mötet i april 1902. Deltagarna var färre än på mötet året innan. Stadgeförslaget var välarbetat och godkändes med några få ändringar. Viktiga delar i stadgarna var de fackliga delarna och de ekonomiska problemen. Bland de fackliga frågorna var lärlingsfrågan den främsta. Bland de ekonomiska frågorna kan nämnas ett kollektivt uppträdande vid kreditinskränkning och ömsesidighetsförsäkran vid fall av arbetsnedläggelse. Styrelsen insåg snart att en egen tidning, där förbundet kunde lägga fram sina åsikter och över huvud taget användas som ett språkrör behövdes. Förbundet hade inte eget kapital för att kunna starta tidningen. Några medlemmar gick in med eget kapital och såg till att svensk Skomakeritidning, som den hette då kunde komma ut med sitt första nummer 1 februari 1902.

Lika svårt då som nu att engagera i föreningslivet

Till årsmötet 1903 kom endast sex lokalföreningar och styrelsen insåg att något måste göras. Yrkeskåren minskade dels på grund av att en del gick över till skoindustrin och dels att endel blev skohandlare. På årsmötet fans en motion, som innebar att även skohandlare skulle kunna vara medlemmar i förbundet. Många skomakare sålde också skor och därmed borde flera gemensamma intressen finnas. Trots att motionen stred lite mot de ursprungliga tankarna med förbundet blev den godkänd.

Intresset bland skohandlarna var relativt stort och många gick med i förbundet. På årsmötet 1908 valdes en skohandlare till ordförande och förslag på namn byte till Sveriges Skomakares och Skohandlares Centralförening lades fram.

1909 blev det konfirmerat på årsmötet att föreningen bytte namn. Skomakarna började tycka att förbundet hade kommit att få lite fel inriktning, skohandlarna höll på att ta över. Skomakamästarföreningen i Stockholm begärde 1910 utträde ur förbundet på grund av detta.

Under årsmötet 1915 var det åter dags för namnbyte. Det nya namnet på förbundet blev Sveriges Skomakeriidkares och Skohandlares Riksförbund.

Efter 15 år, 1916 hade förbundet fortfarande inte fått det fäste bland yrkesmännen som var tanken när förbundet bildades. Medlemsantalet var 227, skohandlarna var 222 stycken och skomakarna bara 5, fördelade på 19 föreningar. Styrelsen förstod att något var tvunget att göras för att stabilisera organisationen och den första ombudsmannen tillsattes. Han började genast med att resa runt i landet för att värva medlemmar. Detta höll han på med fram till 1921 och varje år visade siffrorna på ett högre medlemsantal.

Skomakarna börjar åter intressera sig för organisationen, och 1917 motionerades det på årsmötet om att ett yrkesråd skulle inrättas. De skulle kunna ge en sakkunnig och mer allsidig utredning av yrkesfrågorna. Motionen gick igenom och efter diverse stadgeändringar och namnbyte på gruppen, beslutades att hantverksrådet skulle vara tre till fem man starkt.

1919 utbröt en lönekonflikt i Stockholm och hantverksrådet ingrep. De skickade ut ett cirkulär till alla lokalföreningar och uppmanade dem att inte skriva på några bindande avtal med sina arbetare. I samband med cirkuläret inbjöds det till ett möte i Stockholm där lönefrågan skulle diskuteras. Mötet var välbesökt av representanter från lokalföreningarna runt om i landet, men tyvärr nåddes inget rikstäckande avtal gällande arbetarnas löner. Det rådde stor brist på arbetare och man kände sig tvingad att följa de gamla avtalen som fanns.

Lönefrågan var inte färdigdiskuterad med mötet 1919 utan togs åter upp 1921. Förslaget om indelning av landet i så kallade ”dyrortsgrupper” låg kavar sedan mötet 1919, och gick ut på att landet delades in i olika grupper med hjälp av Socialstyrelsens statistik. Troligen gick de avtalet inte igenom då maskinerna började komma till verkstäderna och den gruppen av verkstäder bröt sig i Stockholm ut och skrev egna avtal med arbetarna.

Lärlingsfrågan strandade 1922 på grund av bristande intresse från yrkeskåren. Man försökte även få ekonomiskt bidrag från skofabrikanterna till en yrkesskola inom skomakaryrket, men fabrikantföreningen svarade med att öppna en egen yrkesskola i Örebro.

Det första tecknet på ett nordiskt samarbete kom 1922 i och med att riksförbundet inbjöds till Danska Lands- organisationen av Skomakarmästare och Skohandlares årsmöte i Köpen-hamn. Under året gavs Svensk Skotidning ut i speciella värvningsnummer som trycktes i en upplaga på 5000 - 6000, allt för att sprida information om förbundet till skomakare som inte var anslutna.

Att skohandlarna skulle uppträda solidariskt med skomakarmästarn vid konflikter med arbetarna beslutades genom en stadgeändring på årsmötet 1923. Men troligen följdes inte beslutet under strejken i Stockholm samma år. Lågkonjunkturen gjorde att arbetsbristen var stor, och priskrig var mer regel än undantag. Och inte blev det bättre av att kommuner startade egna verkstäder där deras arbetslösa utförde arbeten till mycket låga priser.

1924 började fler och fler yrkesmän organisera sig, mycket beroende på de rådande priskrigen. Tyvärr valde endel av organisationerna att inte gå med i Riksförbundet, till exempel valde Stockholms Skomakeriidkares Central-organisation som omorganiserats att stå utanför. De var tråkigt då de hade 342 medlemmar, fler än hela Riksförbundet hade.

Yrkessektionen inom Riksförbundet började diskutera frågan om organiserade stängningstider under 1925, men insåg att tiden inte var mogen för de fåtal medlemmar att fatta ett så viktigt beslut som gällde hela kåren.

Efter att lärlingsfrågan legat nere i många år togs den åter upp 1926. Man ville få upp yrkeskompetensen. Många som arbetade inom branschen hade ingen utbildning och de sågs inte med blida ögon av de organiserade yrkesutövarna. Som så många gånger tidigare kunde inget beslut fattas då andra parter också var berörda.

Riksprislistor för fyra olika ”dyrortsgrupper” kom äntligen 1929 och bemöttes med beröm från medlemmar runt om i landet. De yrkesmän som förstod att samarbeta istället för att motarbeta varandra såg en liten ljusning i tillvaron, de delade på den arbetstillgång som fanns. Skoriksförbundet gjorde en stadgeändring under 1929 för att enskilda medlemmar från Stockholms Skomakeriidkares Centralorganisation skulle kunna beviljas enskilt medlemskap. Nu var det också möjligt för enskilda medlemmar att ansluta sig från andra orter.

Efter trettio år kunde förbundet konstatera att tack vare en kärntrupp av arbetsvilliga hade förbundet äntligen kommit en bit på väg. Medlemsantalet hade nu stigit till över 1000 medlemmar. Men under årens lopp hade livslågan många gånger flämtat och nästan släkts. Möjligen kan lågkonjunkturen bidragit till att allt fler både lokalföreningar och enskilda insåg att det var bra att ansluta sig till riksförbundet.

Som tur är ville inte skomakaryrket dö, men många försök till att döda det gjordes. Till exempel var det en politiker som på försök exporterade skorna till de baltiska länderna för lagning, lönerna var mycket lägre där. Skönt för skomakarna var att han efter ett tag var tvungen att sluta, allmänheten vill ha sina skor lagade i Sverige. Att laga skor industriellt prövades också, men kunderna ville ha yrkesmannens skicklighet och smidiga service.

En reklamkampanj genomförd av Skoriksförbundet och Garveriidkareföreningen med gott resultat. Folk började använda mer lädersulade skor och efter att ha provat nyhetens behag förstått att gummit var skadligt för fötterna.

1931 kunde äntligen en liten lättnad ses. Konjunkturen var bättre, och många av dem som försökt försörja sig som skomakare utan att vara det lämnade yrket. Åter var skomakare i majoritet i förbundet. På årsmötet omorganiserades förbundet och styrelsen bestod nu av 12 stycken, var av sex ledamöter från skomakare och sex från skohandlare.

Under våren 1932 anordnades kvällskurs i Stockholm för reparationsskomakare där 68 medlemmar deltog. Under kursen var det föreläsningar och demonstrationer. Beställningsskomakarna hade en dagkurs, där 19 medlemmar deltog. Under året godkändes ett förslag på nya stadgar samt ett förslag till förbundsemblem. Emblemet i glas beställdes i en upplaga på 400 stycken, senare trycktes de på papper och delades ut till medlemmarna gratis. Emblemet var det första i sitt slag. Medlemsvärvningen under året hade gett gott resultat och man noterade en medlemsökning.

Skohandlarna som utgjorde 1/3 av förbundet 1933 motionerade på årsmötet om att en utredning om delning av förbundet. Då tanken redan tidigare varit på tal, bifölls motionen och en kommitté tillsattes. Men ännu skulle det dröja ett par åt till själva delningen.

En undersökning som genomförts över skomakarnas ekonomiska situation, visade att årsinkomsterna var mycket låga. Därför uppvaktades socialministern i februari 1934. I petitionen framfördes bland annat att tjänstemän vid statliga och kommunala verk skulle förbjudas att på sin fritid konkurrera i offentliga lokaler med dem som enbart hade yrket som levebröd. Kommittén som utrett förbundets delning lade på årsmötet fram sitt förslag, det underkändes och en ny kommitté tillsattes.

Delningen av förbundet började så smått. Från 1935 var skomakarsektionen och skohandlarsektionen ganska fristående, de valde egna styrelser och kunde behandla interna frågor. Gemensamt valdes på årsmötet ordförande och sekreterare, sekreteraren var från 1935 alltid en skomakare.

Bidragen till medlemsvärvning som tidigare varit lika stora ändrades 1937 så att yrkessektionen fick 30 procent mer än handelssektionen. Under årsmötet beslutades också att ta fram påsar och omslagspapper med förbundets emblem.

1938 efter att i flera år försökt träffa ett avtal med Garveriidkarföreningen, om rabatter till förbundets medlemmar, lyckas avtal träffas inte med garvarna utan med läderhandlarna.

Under 1940 började det märkas att andra världskriget på gick, det blev svårare att få tag på material. Förbundet medverkade till att upprätta en statlig beredskapsplan för kronans lagningar. Lokalföreningarna uppmanade sina medlemmar att ha samma prissättning. Här kan nämnas att CO´s medlemmar gjorde arbeten till ett värde av 33000:-.

Omsättningsskatten, Omsen, på 5 procent började gälla i januari 1941, ett halvår senare kom lyxskatten på 20 procent. Varken omsen eller lyxskatten var särskilt populära. På årsmötet blev delningen av förbundet slutgiltig, beslut togs på att det nya yrkesförbundet skulle heta, Sveriges Skomakarmästarförbund.

Den 22 april 1943 blev det försäljningsstopp för hela sko- och läderbranschen fram till den 6 maj, skomakarna märkte självklart av det.

Eftersom skohandlarna och skomakarna gått åt var sitt håll, inregistredes 1945 vårt nuvarande emblem hos patent och registreringsverket. Under årsmötet lades en motion fram som gällde att man skulle börja ha ”årsmöten” vart annat år, motionen bifölls inte.

Lärlingsfrågan är som den brukar ett hett ämne, men på årsmötet 1946 enades man om en läroplan. Sverige samlar de nordiska länderna till ett möte för att undersöka intresset för ett nordiskt samarbete. Nordisk Kommitté var fött.

Efter delningen av förbundet var många pessimistiska och trodde inte att det nya förbundet skulle klara sig. 1948 hade medlemsantalet stigit till 4200, vilket måste sägas var mycket bra.

1949 motionerades det på årsmötet att avgiften till lokalföreningarna skulle tas in av förbundet, motionen avslogs.

Under 1950 gjordes en förfrågan till lokalföreningarna om en olycksfallsförsäkring via förbundet skulle vara av intresse, intresset var svalt.

Svensk Skotidningen moderniserades och trycktes från 1 januari 1951 i A4 format. Förhandlingarna med Pris- kontrollnämnden (P.K) var detta år, som så många år tidigare flitiga. Förbundet fick inte höja priserna, utan att P.K först skulle säga sitt. Dyrortsgrupperna omgrupperades och de flesta var nöjda med de nya prislistorna. Förbundet har hunnit bli ett halvt sekel gammalt.

Att få fram ett nytt kollektivavtal 1952 var inte helt lätt. Förhandlingarna pågick i fyra dagar och diskussionerna gick fram och tillbaka.

En ljusning syntes i förhandlandet med Priskontrollnämnden, förbundet uppmanades att ansöka om att bli befriade från dem och kunna ge ut egna riktprislistor. Förbundet var tvunget att meddela P.K fjorton dagar innan listan skulle börja gälla. Förhandlingar skulle föras i ett par år.

På årsmötet 1954 motionerades det åter om att ”årsmötet” skulle hållas vart annat år. Med stor majoritet avslogs motionen. Men frågan skull komma att diskuteras på flera årsmöten framöver.

Förhandlingar fördes med Garveriidkarföreningen med anledning av det mycket dåliga lädret. Förbundet ansåg att det måste gå att få fram bättre läder. Garvarna svarade att det importerade lädret varit mycket dåligt men att bättre läder var på väg. Edgar Nathan donerar sin donationsfond till reumatiker och poliosjuka 1955.

För första gången kan man 1956 ansöka om passivt medlemskap i förbundet. Tidigare har en sådan medlemsform inte funnit. Passiv medlem kan man ansöka om att bli då man inte längre bedriver någon rörelse.

Efter flera års motionerande om att ”årsmötet” ska hållas vartannat år, godkänns en motion 1958 om det. Många ansåg att årsmötet skulle var varje år, det var en viktig social samvaro. Men majoriteten ansåg att vartannat år räckte.

En ny undervisningsplan för skomakaryrket tas fram och godkänns under 1959.

Frågan om stängda lördagar diskuterades flitigt under 1960. Visa lokalföreningar tyckte att verkstäderna skulle var stängda andra inte. Åsikterna gick även isär bland medlemmarna.

Hösten 1961 flyttade kanslit till Brunkebergstorg 15, huset ägdes av hantverksföreningen. Kongressen biföll en motion om att inga mer pengar ska avsättas till understödsfonden. Förbundets ekonomi började bli ansträngd på grund av minskande antal medlemmar och behovet av understöd hade även minskat, därför fanns inget behov av att avsätta pengar till understödsfonden.

Mästarbrevs bestämmelser för ortopediskt skomakeri, nytillverkning och reparation omarbetas 1962.

Under kongressen meddelades att förbundet under en tio års period förlorat nästan 50 procent av sina medlemmar, detta mycket beroende på att antal skomakare minskat kraftigt runt om i landet. Där det inte längre var möjligt med lokalföreningar och distriktsföreningar skulle kretsföreningar bildas. Arbetsgivarsektionen bildas 1963 och är till för de med flera anställda, sektionen ska ha möjlighet att uttala sig i förhandlingar med arbetarna.

1965 ansåg styrelsen att tiden var mogen för en bordlagd motion att återupptas. Motionen gällde att kongressen skulle hållas vart tredje år. Men medlemmarna ansåg inte att det var en bra idé utan röstade ned motionen med stor majoritet. Under året beslutades att Ekonomiutskottet skulle avvecklas, det kostade för mycket i förhållande till den nytta de gjorde. Planerna på att flytta kanslit till SHIO trodde endel medlemmar skulle medföra att kanslit kanske helt gick upp i SHIO. De ansåg att det var viktigt med ett eget kansli.

På Nordisk Kommitté möte i Köpenhamn 1966 beslutades att ett sekretariat skulles bildas. Varje medlemsland skulle betala 1:- per aktiv medlem till sekretariatet som under de två första åren skulle skötas av förbundet.

Andelsföreningen upphörde 1967 på grund av att likviditeten var för dålig. Förbundet tog över försäljningen av förbundspåsen. Prislistan hade varit baserad på ackordslöner tidigare, men nu hade de flesta veckolön, så prislistan räknades om.

1968 tas ett beslut på att bilda ett servicebolag som tog hand om förbundets affärsverksamhet, tex. försäljning av påsar, bokföringsböcker och liknande. Men redan ett par månader efter beslutet bestämmer styrelsen att frågan skulle omprövas på nästa kongress. De var inte säkra på att förslaget var så bra. På Nordisk Kommitté möte diskuterades om en gemensam tidning för de nordiska länderna skulle startas.

På kongressen 1969 hade man att ta ställning till en motion som gällde att banta ned styrelsen till 5 ledamöter. Motionen bifölls. Man hade även att ta ställning till vad som skulle hända med förbudets kansli, tre förslag fanns. Antingen att SHIO skulle ta över kanslit, heltidsanställd ombudsman och en symboliska ordförande eller en arbetande styrelse där ordförande, kassören och sekreteraren fick arvode. SHIO alternativet förkastades snabbt. Alternativet med en arbetande styrelse vann bifall. Hela förbundets organisation var i och med detta omgjord. Frågan om en Nordiska fackskola var under behandling.

Avtalsförhandlingarna var de lugnaste och mest sansade som förbundet någonsin varit med om, det var inga problem att gå med på arbetspartens fordringar 1970. Under Nordisk Kommittés (N.K) möte på Island föreslog Finland att N.K skulle upplösas, deras förslag fick inget gehör.

Från den 1 januari 1971 höjdes momsen. En förfrågan till Pris- och Kartellnämnden att få höja priserna trots prisstoppet, beviljades. Förbundet försökte även helt få slopa momsen på skoreparationer med det förslaget gick inte Pris- och Kartellnämnden med på.

1972 hölls både ordinarie kongress och en extrakongress, detta beroende på omfattande stadgeändringar. Förbundet flyttar kanslit till Tysk-bagargatan 7, där de har hittat en bra lokal i Skomakarämbetets hus.

Utförselförbund gällde under 1973 på hudar från Argentina, detta medförde att priserna på läder blev högre. Skoreklamationsnämnden har uppgått i Konsumentverket men förbundet har fortfarande en representant med. Utbildningsfrågan tas upp till diskussion och förbundet ansåg att något måste göras, myndigheterna ska kontaktas.

För första gången utarbetar förbundet en riktprislista för ortopedarbeten 1974. Den ordinarie prislistan var detta år ovanligt eftertraktad. För 5 kronor kunde man köpa en kopia i Stockholm. Eftersom emblemet fans på prislistan och endast medlemmar enligt lag får använda emblemet, trodde styrelsen att det skulle gå att få bukt med problemet när den skyldige hittats.

En studieresa till Tyskland och Holland gjordes 1976, och cirka 30 medlemmar deltog. Deltagarna tyckte att resan varit mycket bra och innehållsrik. Resan fick till följd att många började köpa nya maskiner och bygga om sina verkstäder, och på det sättet få en mer funktionell arbetsplats.

1 januari 1977 trädde en ny lag i kraft, vilket innebar att alla yrkesutövare var bokföringsskyldiga och måste göra upp ett bokslut med vinst och förlustkonto.

Dyrortsgrupperna är borttagna ur prislistorna och från 1978 är prislistan rikstäckande. Under kongressen föreslog styrelsen att ändra namnet på kongressen till landsmöte. Kongressen avslog förslaget.

1979 var det dags för nya provbestämmelser för gesäll- och mästarbrev.

Under 1980 lades en idé fram om att förbundet skulle sälja förkläden med emblemet på.

Kongressen i Göteborg 1981 bjöd på en diskussion om prislistan, som så många gånger tidigare. Många har åsikter om att det är för få, för många eller felaktiga priser på listan. Kongressen enades om att förslagen vidare bearbetas av prislistekommittén.

En höstträff hölls i Hjo, med utställning och föredrag 1982.

1983 hölls diskussioner om att förbundet och Stockholms Skomakarmästares Centralorganisation skulle dela på en deltidstjänst för att sköta expeditionen och kontorsgöromål.

Förslag på att Svensk Skotidning skulle bli Svensk-Norsk Skotidning lades fram under kongressen 1984. Norge hade inte längre råd att trycka en egen tidning och var för tillfället med i SKO. Försäljningen av klisterskåp har gått bra och 32 stycken hade sålts. Kongressen beslutade enhälligt att förbundet ska utträda ur SHIO, på grund av för stora kostnader för medlemskapet. En kanslist anställdes på fyra timmar per dag.

Svensk-Norsk Skotidning mottogs positivt, båda förbunden tyckte att det var ett bra samarbete.

Det var åter dags 1985 att göra om gesäll- och mästarbrevsbestämmelserna.

Huset där förbundet hade sin expedition skulle göras om till bostadsrätt och beslut togs på att förbundet skulle köpa sin del 1986. Livlig diskussion med för och nackdelarna utbröt, men då förbundet hade de ekonomiska möjligheterna beslutades att köpa lokalen.

Nästan varje år införde regeringen perioder med prisstopp. För att kringgå prisstoppen diskuterades 1987 möjligheterna att utarbeta prislistorna två gånger om året. Låssmederna lämnade en skrivelse till förbundet där det tycker att skomakarna inkräktar på deras område. Under kongressen framfördes förslag om att istället för tim- och veckolön skulle det införas månadslön i kollektivavtalet med Beklädnadsarbetarförbundet. Efter att flera år haft grupplivsförsäkring beslutades under kongressen att den skulle avslutas. Strukturförändring inom förbundet ledde till en livlig diskussion, beslut togs att man under nästa år skulle hålla en extra kongress med endast denna fråga på programmet. Beslutet kunde man sedan ta på ordinarie kongress 1990.

På extra kongressen 1988 beslutades att frågan om strukturförändring av förbundet, direktansluta alla medlemmar, bordlades. Sedan kongressen föregående år tycktes det som om alla lokalföreningar fått en bättre sammanhållning och blivit aktivare. Förbundet protesterade mot tillsättandet av ledamot i reklamationsnämnden, förbundet yrkade på rätten att få föreslå en ledamot och en suppleant till reklamationsnämnden.

1989 väcks frågan om förbundet via Nordisk Kommitté ska gå med i Internationale Vereinigung des Schumacher-Hantwerks (IVS) som är ett internationellt skomakarmästarförbund. Förbundet inhandlar sin första dator. På kongressen 1990 beslutades att bilda en kommitté som hade till uppgift att se över stadgarna. Kongressen beviljade behandling av en sent inkommen motion från Västra Sverige gällande ändring av Understödsfonden. De ville att fonden istället för hjälpa och stödja medlemmar skulle användas till vidareutbildning inom yrket.

Arbets Utskottet (AU) beslutar 1992 att inte ta ut några arvoden på grund av den ansträngda ekonomin. Resten av styrelseledamöterna beslutar att inte de heller ska ta ut något arvode. Civildepartementet beslutar efter påtryckningar av förbundet att en ledamot till skoavdelningen på Allmänna Reklamations Nämnden (ARN) ska utses av förbundet.

Under kongressen 1993 lade både Västra Sveriges SMF och SSCO fram motioner gällande att förbundet skulle söka medlemskap i Sveriges Hantverk och Småföretag (SHS). Motionen bifölls. Där emot godkändes inte SSCO´s motion om att styrelseledamöter inte får bedriva handel med maskiner och material. Beklädnadsförbundet har gått in i Industrifacket och förbundet har fått en ny förhandlings partner. Ny förordning för prislistor börjar gälla, och förbundet kan ge ut priskalkyl till sina medlemmar eftersom förbundets medlemmar inte har 10 % av marknaden och att ett skomakeris omsättning inte uppgår till 10 miljoner kronor. Under 1994 uppstod frågan om auktorisation av skomakare. Det beslutades att frågan skulle behandlas vidare.

Förhandlingarna för nytt kollektivavtal var minst sagt stormiga 1995. Först efter tre möten och varsel om strejk tecknades ett 1-årigt avtal.

På kongressen 1996 motionerade SSCO om att förbundet skulle försöka införa återvinningssystem för skor och att inlämningen ska ske hos skomakarna. Motionen godkändes.

Danmarks Skomagerlaug kommer med i tidningen 1997. Tidningen byter namn från Svensk-Norsk Skotidning till Skomakaren. Danmark har som Norge 4 sidor och tidningen är på totalt 28 sidor.

Från första januari 1998 hade medlemmarna möjlighet att via förbundet teckna företagsförsäkring. Merparten av de aktiva medlemmarna i förbundet tecknade den förmånliga försäkringen, som beräknas utifrån medlemmens årsomsättning.

På kongressen 1999 motionerade SSCO åter om att styrelseledamöter inte ska få bedriva handel med maskiner och material, motionen bifölls. En motion som gällde marknadsföring, internet och medlemsvärvning hade inkommit för sent men kongressen beslöt att behandla den som ett förslag. Kongressen utsåg en arbetsgrupp som hade till arbetsuppgift att vidare arbeta med marknadsföring, internet och medlemsvärvning. Danmarks Skomagerlaug meddelar att de inte längre är intresserade av att medverka i Skomakaren.

2001 förbundet firar sitt 100 års jubileum i Stockholm.