Skomakaryrket genom tiderna

De första skorna

De första skorna har hittats i Egypten som har en av jordens mest kända forntidskulturer. Egyptierna var ett levnadsfriskt folk som gärna ville färlänga livet så mycket som var möjligt. Livet efter döden var dock enligt deras mening en bättre och vackrare fortsättning på jordelivet. För att förbättra detta liv efter döden lät man dem få med sig många bruksföremål i graven, bland annat skor.

Redan under den första dynastin, cirka 4000 f Kr, gjordes sandaler av papyrus, palmblad, trä samt i undantagsfall också av guld. Från den romerska kejsartidens Egypten, har man funnit massor av sandaler, tofflor, skor, ja till och med stövlar av läder.

 

Medeltidens skomakare och skomakeri

I Sverige antas hantverket som yrke vara lika gammalt som de på olika sätt bildade städerna. I en del fall anses det även vara jämnårigt med hednatidens handelsplatser, eller köpingar. Skomakaren arbetade då i trånga och på grund av eldfaran, dåligt upplysta lokaler.

Skorna skomakaren hade att sälja, sålde han från öppet vindöga. På kvällen fällde han ner luckan till vindögat, på dagen hängde det sen en lång stång full med skor över den.

I vår allmänna stadslag från 1350 nämns flyktigt skomakare bland andra hantverkare, några yrkesorganisationer nämns däremot inte. Skråväsendet sägs ha uppkommit efter tyska förebilder. Från början antas hantverkarna dock ha varit med i de mer kommersiella gillena, men klyftan mellan handel och hantverk vidgades med tiden alltmer. Hantverkarna bildade till slut egna intressesammanslutningar (kompanier eller ämbeten) med skyddshelgon.

Först på 1400-talet lagfästes kompaniernas eller ämbetenas reglementen. Med detta ville man åstadkomma en viss standard på hantverkaren och hans produkter, reglera utbildning och konkurrens samt koncentrera näringarna till städerna. Trots detta var man precis som tidigare tvungen att låta jordbrukarna samt en del kloster och frälsemän hålla sig med egna hantverkare, bland annat skomakare. Dessa undantag från skrånas ensamrätt blev ofta föremål för tvistigheter.

Skråväsendet

De regler som under medeltiden utfärdades för en viss grupp av yrkesmän kallades för skrå. Bland dessa regler fanns både inskränkningar och förmåner, bland annat privilegier att driva ett yrke. Med tiden kom ordet skrå att beteckna en sammanslutning, men från första början var det det pergament som stadgan var skriven på.

Skomakarskrået

Tidigare fanns det inom skomakryrket ett flertal tyska skomakare. Det hade så utvecklats då våra handelsförbindelser vid den tiden mest gick över hansastäderna. Med tiden tyckte man dock att det tyska inflytandet blev för stort. 1596 ändrades därför 1474 års skråordning för skomakare. De fjorton tyska skomakare som fanns i Stockholm skulle förbli, men när fyra av dem sött, skulle aldrig mer än tio få uppehålla sig i ämbetet. Det bestämdes också att svenska skomakare skulle utgöra en klar majoritet, nämligen tjugo stycken.

Skomakarna hade liksom andra hantverkare tre olika stadier, dessa kunde indelas i lärlingens, gesällens och mästarens. Under vissa tider fanns det ännu ett trappsteg i rangskalan, det var drängens. Han utgjorde ett mellanting mellan lärling och gesäll. Först 1769 fick skoflickarnas (reparionsskomakarnas) lönedrängar tillåtelse att kallas gesäller.

Lärling

För den som ville bli lärling fanns vissa krav. Han skulle vara född i "äkta säng" och hans far fick inte ha något "oärligt yrke", t ex bödelns. Lärlingen antogs först på prov för att visa att han hade fallenhet för yrket. Efter detta skrevs ett lärokontrakt på vanligen tre eller fyra år, därefter skrevs hans namn högtidligt i ämbetets lärlingsmatrikel.

Lärlingens lott var hård, förutom att han skulle lära yrket och arbeta från tidigt på morgonen till sent på kvällen, fick han också städa verkstaden och sprina ärenden åt gesällerna.Väldigt ofta blev lärlingen dåligt behandlad, trots att det fanns skyddande lagar för dem. När lärotiden till slut var över fick mästaren och åldermannen (ordföranden) kontrollera att han kunde yrket.

Gesäll

När lärlingen hade mottagit lärobrevet som visade att han var utbildad, fick han istället beteckningen gesäll. Som gesäll fick han välja om han ville ge sig ut på två års vandring, eller stanna hos mästaren. Med tiden tillkom för de vandrande gesällerna ett vandringspass som skulle innehålla anteckningar om bl a uppförande och skuldfrihet.

Mästare

När gesällen hade arbetat hos mästaren i ett år eller varit på gesällvandring i två år fick de lov att bli mästare. Ville de bli det, var det nödvändigt för dem att avlägga mästarstycke. Det bestod av att sköra till och bottna fyra par skor. När mästarstycket blivit godkänt skulle burskap vinnas samt avgifter till ämbetskassan och staden betalas. Därefter kunde verkstad eller bod öppnas. Det var mycket svårt att bli mästare, under frihetstiden antas det ha tagit tio till femton år för en gesäll i Stockholm att bli mästare.

Skoskådarna och läderskådarna

För att ha kontroll över yrket och för att se så att inga fel begicks, fanns skoskådarna och läderskådarna. De skulle även se till så att inget fusk eller överpris förekom. Den som inte tillhörde ett ämbete men ändå utövade yrket, fick av dem öknamnet Bönhas, vilket på tyska betyder lofthare. Stora böter måste ibland också betalas.

Skoskådarnas uppgift var också att se till så att skåmedlemmarnas monopol inte inkräktades. Om till exempel skor fördes till staden utifrån, inkräktades skomakarskråets monopol och böter fick betalas.

Skråväsendet avvecklas

Under 1600- och 1700-talet hade vissa som stod utanför skomakarskrået tillåtits att i större eller mindre omfattning driva det gamla skomakaryrket. Under 1700-talet förekom häftiga strider mot skråtvånget, vilket gav ytterligare eftergifter.

Trots diskusioner om skåväsendets avveckling, höll det i stort sett sin ställning till år 1846, då det i princip upphävdes helt. Den som sökte möstarbrev hade fortfarande en del krav på sig, men det godkända arbetsprovet krävdes ej längre inom alla yrken. Inom skomakaryrket förblev dock detta krav om man ville driva egen rörelse med hjälp av gesäller. De sista spåen av skrålagarna undanröjdes så sent som år 1864. Därefter bildade hantverkarna frivilligt egna föreningar, dessa befordrade yrkesskicklighet och försökte främja gemensamma intressen.

Skomodet från mitten av 1900-talet fram till idag

Skomakerierna fick under slutet av 1900-talet känna av en grov nedgång. Rensats ut har lycksökare som varit ute efter snabba pengar och kvar har blivit en kärna av seriöst arbetande skomakare. Nedgången antogs i första hand bero på det grova skomodet. Man kan idag bara studera alla dem som har joggingskor och liknande. Idag när det åter går mot ett mer elegant mode ökar åter lönsamheten för skomakerierna.

Under 1950-talet förlorade fler skomakare sina arbeten, det var då lädret började mista sin betydelse. Så kom det välsignade 60-talet, med andra ord stillettperioden. Stillettklackarna var små, hade låga materialkostnader och tappades lätt, denna period blev den bästa på länge. 1970 kom den verkliga chocken, modet vände helt och istället för stillettklacken kom den näst intill outslitbara militärklacken. Hela åttiotalets mode har präglats av ett blandat utbud med övervikt av smala klackar. 90-talets mode har mest bestått av grova, tjocka klackar. Nu, vid det nya seklets början, börjar man åter märka en tendens mot de mindre klackarna.

Dagens skomakerier

Jämfört med för ett tiotal år sedan har skomakarens arbete idag förändrats mycket. Tidigare var arbetet både ensamt och ganska lugnt, idag är det ett påfrestande tempoarbete som kräver ett rationellt tänkande och moderna maskiner. Till skor hade man länge bara läder, sen tillkom gummit. Nu har det kommit många svåra och giftiga syntetmatrialer som kräver god kunskap, för att användandet inte ska skada kunden eller skomakaren själv.

Reparationer

Idag är klackning av skor den reparation som utförs mest. I andra hand kommer påklistring av slitsulor. Därefter kommer diverse ovanlädersreparationer, som t ex brustna sömmar samt nya kantband och bakfoder.

I stort sett förekommer samma reparationer som under lång tid har utförts. Skomakarmästaren ska fortfarande behärska alla olika typer av skoreparationer och matrialer. Detta vet man att han gör, då ett prov fortfarande måste genomföras och bli godkänt för att få bli skomakarmästare.